Blodsmak och miles

Häromdagen sprang jag mitt livs tyngsta intervaller. Det blev blodsmak i munnen. Herregud, vad tungt det var!

När jag kom hem pussade jag barnen godnatt, tog fram fibrerna från morgonens juice (gjord av 4 morötter, lite färsk ingefära och 1/2 citron).

Så hällde jag på lite vatten och en burk kokosmjölk. I med lite röda linser, ca 2 dl, tamari och spiskummin.

På med plattan, in i duschen och när jag var torr tio minuter senare hade jag en smarrig linsgryta klar att fylla på med!

Perfekt för den som tycker att det är för slösigt att juica och slänga alla fibrer! Eller som, liksom jag, gillar när maten går fort att laga.

Ikväll har jag sprungit en skön mil. Det gick rätt långsamt, eftersom jag hela tiden sprang och fipplade med min nya leksak: En Garmin, finfin pulsklocka med GPS och allt. Förbryllad glodde jag hastighetsmetaren som antydde att jag sprang nästan hälften så fort som jag normalt gör. Och ändå tyckte jag att jag kutade på rätt okej. 

Jag hade råkat ställa in den på miles.

Okej, det gick inte så himla fort ändå, men lite fortare visade det sig att jag sprungit när jag kom hem och fick hjälp av den tekniska Henrik.

Tack och lov.

Kram

Ulrika