Idag slarvade jag med lunchen, det blev en macka. En timme senare var jag så trött! Jag satt på ett café med min dator och skulle skriva något klokt i en krönika. Det gick inte alls. Jag ville bara lägga mig i soffan och sova, men det gör man ju inte på café. Snäste ilsket åt en säkert snäll SevenEleven-anställd, som jag i min blodsockerdal tyckte var korkad.
Något mellanmål kom jag mig aldrig för att äta.
Vid fem var jag så trött och svajig i blodsockret att jag köpte en Kexchoklad på pendeltågsperrongen. Pang, sa det så var den slut.
Egentligen är väl inte en macka (matig sådan) till lunch så mycket att oja över, kanske du tänker. Men jo, för en sockergris som jag är det en mindre katastrof. Det är för mycket snabba kolhydrater, för lite protein och näring och jag KAN helt enkelt inte låta förnuftet styra mig efter sånt slarv.
Fånigt? Dålig karaktär? Överdrivet?
Inte för mig. Inte alls.
Det fina med denna upplevelse är dock att jag inser att så här var de flesta av mina dagar förr. Jag var alltid trött på eftermiddagen. Att snäsa åt folk kors och tvärs var tyvärr inget ovanligt. Att slänga i sig något sött när jag egentligen borde ha fått vila och näring var mer regel än undantag.
Spännande insikter i sockerruset....
Kram
Ulrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar