Hugo älskar fisk.
Fast bara på Västkusten (här hemma tuggar han i sig, men utan någon större passion).
I farfars stuga.
Helst i sällskap av MÅNGA människor.
Fisken får gärna vara både fångad (fisk kan fångas öven i fiskaffären, det vet ni väl?) och tillagad av farfar eller farfars bror Bertil.
Igår utnyttjade jag Hugos kärlek till de gamle.
Sa att torsken i fiskgrytan var kummel ("sån som Bertil lagade i stugan i somras!")
"Har Bertil fångat den här kummeln?" frågade han hoppfullt med skeden tvekandes precis utanför munnen.
"MMMmmmm..." svarade jag. (Det kunde ju ha betytt "MMmmmm, så gott det smakar...")
In åkte fisken och en sked till och en sked till.
Man får inte ljuga. Men gjorde jag egentligen det? Förresten KAN det ju ha varit en Bertil som drog upp vår torsk. Det kan man ju aldrig så noga veta, eller hur?
Kram
Ulrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar