Arméträning, Grönan och russindiet i knät

Vilken helg. V.i.l.k.e.n.h.e.l.g!

Först ska jag bara skriva av mig lite, men längre ner får du ett par tips på vad man kan ha med sig i extrema lägen. Som när man är på Grönan med fem små barn (plus resten av jordens befolkning) och varken vill sno sockervadd av främmande barn för att klara blodsockret eller köa i timmar för en varmkorv.

Lördag fm: Provar Nordic Military Training i två timmar. Brottas med svettiga främlingar män på en grön äng, springer uppför leriga backar med starka kvinnor på ryggen, sitter i brännässlor, biter ihop och lyder ordet i väntan på min tur att springa i en stafett. Ser en orm stor, tjock och svart som ett lastbilsdäck. (WHAT??!) 

Familjen är med ute i skogen och väntar på militäriska mamma. Herman får myrnoja och sliter av sig skor och strumpor så fort han ser en myra. Han tror att det är myror i strumporna. Vi åker hem. Jag är slut.

Går till Cajsa Wargs nya butik på St Eriksplan på eftermiddagen, köper blomkål, spenat och chokladdoppade gojibär. Familjen är med. Mitt i solskenet öppnar sig himlen och det vräker ned! Hem som blöta kattor, fixar mat och hamnar i soffan med chips (?). Salt och vinäger.

I morse: Ensam hemma med barnen. Åker till Gröna Lund, en solig söndag... (WHY???) Möter upp min kompis och hennes två barn. Och resen av Stockholm. Stockholms län. Och alla angränsande län. My god. Det är timslånga köer till veteranbilarna. Och det är den korta kön.

 

Kompisens son får en automatisk järngrind i huvet, däckar och hamnar på sjukstuga. Plåstras om och återvänder. Herman får getingfobi och sliter av sig alla kläder. Tror att det bor getingar i kalsongerna. Opraktiskt.

På bussen hem tar vårservetterna slut, men jag haffar sista barnvagnsplatsen och när dörrarna går igen släpper Hedda loss. Två dagars mutor (det vill säga ett kilo russin, typ) gör sig påminda. På mina vita byxor. (Hur tänkte jag? Vita byxor med tre små barn på Grönan en solig söndag efter barnbidrag? Allvarligt.) Tyska turister tittar medlidande på mig och mumlar "SCHTINKEN!" Föreställer jag mig i alla fall. Jag biter ihop.

Klockan 18.00: Hemma. 

18.01 står alla fyra i duschen, tvättmaskinen går på högvarv. 

18.45 alla barn rena, skrubbade och torkade i soffan framför Emil-film, Hedda med bovetevälling i flaskan.

18.47 Hedda i säng. 

18.48 Hedda snarkar.

19.01 Hugo och Herman äter massor av farfars äpplemos med havremjölk och linfröolja. 

19.15 Tandborstning.

19.25 Killar i säng.

19.26 Killar snarkar.

Maten då? På Grönan vågar jag inte chansa. Jag hade laddat vagnen med massor av frukt, mullbär, cashewnötter  och frysta köttbullar. Helfabrikat, det är okej gånger som dessa. Till mig själv en läskig brygd på risprotein (mättar fantastiskt), vetegräs, nässelpulver och nyponskalsmjöl. Smakar hemskt men jag hade inga drömmar om en lugn och mysig lunch på en skuggig servering med fem barn i sällskapet. Med min lilla nödlösning visste jag att jag skulle hålla mig mätt, hålla blodsocker (och därmed energi och humör) stabilt och utan problem kunna motstå att sno ungarnas sockervadd. Eller sockerchock, som Hugo kallar det. (Utan min inblandning).

Nu ska jag dejta min yoga-dvd. Och sen sängen. SCHÖÖÖN!

Kram

Ulrika