Jag har just varit på Stockholms lyxigaste dessertcafé, eller dessertbistro tror jag närmare bestämt att de kallar sig. Jag talar om Xoko som drivs av nobeldessertkreatören Magnus Johansson. Där satt jag tillsammans med min kollega Lotta, som är kock och dessertexpert.
Och visst kände jag mig lite tråkig som insisterade på att nöja mig med en kanna grönt te (väldigt gott, men dock).
När man är på ett sånt ställe, borde inte det vara tillfället då man SKA unna sig något..?
Och anledningen till att jag ens tänker en sån tanke ledde mig till det här blogginlägget.
Är det inte en pina att sitta bland desserter och inte smaka?
Men för mig är sockersuget som en gammal sällskapssjuk släkting. Det stannar alldeles för länge, långt efter kaffet är urdrucket.
Jag vet att jag hade varit sugen på mackor i eftermiddag. Jag vet att jag hade gått ut och köpt en (stor) påse Polly ikväll, när barnen lagt sig och jag hamnar i soffan framför teven.
Jag vet att jag hade haft samma sug i morgon och fått välja mellan att äta sockret eller kämpa emot det. Och kamp är aldrig kul.
Låter jag bli desserten så slipper jag det.
Så uppför sig sockermonstret i mig.
Det är det rent fysiologiska.
Sen är det ju det där med att inte följa strömmen. Att nöja sig med sitt te och vara nöjd med det. För visst känner jag mig lite pucko när jag sitter där och avstår från de fantastiska desserterna. Visst känner jag att jag nog ska förklara mig lite, få folk att förstå att jag alls inte är fanatisk eller så, bara realist.
Jag tänker att jag inte vill verka fåfäng, bantningsgalen eller asketisk.
Men det behöver jag ju inte. Min kropp, min business.
Och det är ju ingen annan än jag som ifrågasätter det, men man kan vara riktigt bra på att ifrågasätta sig själv...
Socker fungerar i min kropp så som cigaretter gör i en fd rökares. Det kan jag säga för jag var en gång i tiden rökare (bevars...). Och visst kan jag ta en cigg nån gång till fest, men förbannat vad jag får kämpa emot suget efter en cigg dagen efter.
Feströka är inte ett alternativ, det slutar bara med att jag börjar se hela livet som en fest =) Juice till frukost? Fest? Oh yes!
Så när jag satt där med min kanna te och njöt förmiddagen tillsammans med dessertproffset Lotta, som givetvis ville testa konstverken på Xoko, var jag helt nöjd. Helt nöjd med mitt te och helt nöjd med att nobba sockermonstret. Vi kommer alldeles garanterat att ta oss en svängom en annan dag. Men det ska vara på mitt initiativ, jag hänger inte med på inga halvhjärtade "öh, borde vi inte dansa, eller...?".
Kram
Ulrika
Det är verkligen lustigt (intressant snarare) det där med hur man känner att man på något vis behöver förklara sig när man står över eller gör val som inte stämmer överens med vad alla andra beställer in på lunchen, restaurang eller äter i allmänhet. Egentligen ska ju folk ge fasen i orsaken, och gör det kanske i många fall också (även om det var för sånt man inte vill att de ska tro, att man är för fåfäng eller bantningsgalen som du skrev). Som du säger "din kropp, din business"...
SvaraRaderaFör en del personer tror jag däremot att det inte alltid är så lätt att ta. För på ett vis säger du ju (det som är så bra) att du är medveten, gjort val och försöker hålla dig efter det du bestämt (oavsett anledning till valet). Och i vissa fall tror jag då att sådant kan vara jobbigt för människor runt omkring, för då blir deras egna, kanske inte alltid så bra vanor eller val mer påtagliga. Om alla beställer in en glaserad munk och en 5 deciliters latte, då är det liksom lättare att bara "låtsas som ingenting". ;-)
Jo, mat är känslor. Och samvete. I det här fallet var det nog jag själv som var den största ifrågasättaren, sitta där bland alla desserter och all choklad och dricka te. Det är ju übertråkigt. Rent objektivt... =)
SvaraRaderaMen jag är ju stolt över mina val, jag är ju stolt över att jag kan ta ansvar för min kropp och min hälsa. Jag är ju helt omöjlig att få stopp på när jag väl börjar prata om mat och hälsa, så jag pratar och förklarar gärna där jag tror att det är någon poäng att göra det. Men jag inser att det krävs lite mod. Och öppet sinne.
Självutveckling med kniv och gaffel. Och tekanna =)
Kram
ulrika